Myshelg

Niklas kom hem i fredags. Det var väldigt mysigt och bra. Nu är det bara tre och en halv vecka till som han måste vara borta. Har vi dessutom tur kanske han kommer hem på torsdag igen eftersom hans mentor på skolan där han VFU:ar ska vara ledig på fredagen. Det innebär att vi får ännu mer mys. Ju oftare vi kan ses under de här värdelösa veckorna som han ska vara i Linköping desto bättre.

Vi kollade på två filmer i helgen också. Jag tänkte upprätthålla min tradition att recensera filmer i den här bloggen också. Det är trots allt mitt största intresse.

The Informers: Jag läste denna novellsamling av min favoritförfattare Bret Easton Ellis för något år sedan. Det är ett av hans äldre verk, men vi hade inte fått tag i den förrän då. Boken i sig är otroligt bra. Novellerna varierar från sorgliga skildringar av ungdom till mycket skrämmande skildringar av de människor som kan finnas i Los Angeles ytliga och obehagliga värld. Filmen försökte nog hålla sig till den sortens berättelser, men vävde ihop dem till en film som skildrade olika perspektiv snarare än olika berättelser. Regissören, Gregor Jordan, lyckades ganska bra med detta. Just på grund av bokens uppbyggnad inser man att det inte riktigt går att göra en film rakt av, utan en viss kreativ frihet måste infinna sig för att det ska fungera. Och ja, Jordan lyckas till stor del att göra The Informers till sin egen. Det enda som egentligen inte riktigt fungerade var stämningen. The Informers i novellsamlingsform har en intensiv men lågmäld stämning, men den översätts rätt snabbt till något lite dunklare och långsammare i filmversionen. Det är förvisso att förvänta, som sagt, då The Informers är en extraordinärt svår bok att göra film på. Därför måste jag säga att jag på det stora hela är mycket nöjd med Jordans insats. Jag skulle dock rekommendera de som är intresserade av filmen att läsa boken först. Bret Easton Ellis böcker måste läsas innan man ser filmerna baserade på dem. Annars kan man lätt missa vissa nyanser som finns i berättelserna. Detta är speciellt tydligt i filmen American Psycho, som jag allvarligt talat ifrågasätter huruvida man över huvud taget kan förstå den utan kontexten som man tillägnar sig av boken.

Drag Me to Hell: Jag är rätt lättskrämd. Därför bör jag självfallet inte titta på skräckfilmer. Trots detta gör jag det. Ofta dessutom. Drag Me to Hell är en typisk sådan film jag inte bör se. Sam Raimi (mannen bakom Evil Dead-serien och Spiderman-filmerna) lyckas i denna skräckfilm skapa en sådan atmosfär att man är livrädd rakt igenom hela filmen och hans visuella stil är brutal och mycket explicit. Jag och Niklas skrek rakt ut vid flera tillfällen när vi såg filmen, vilket är ovanligt. Jag har egentligen inte så mycket att säga om filmen mer än att om man har lust att se något som nästan får en att kissa på sig så är det här filmen man bör satsa på. Storyn, filmspråket och skådespelarna gör en mycket bra insats och Raimi skapar där igenom en otroligt bra skräckfilm. Se den (på egen risk)!