Myshelg

Niklas kom hem i fredags. Det var väldigt mysigt och bra. Nu är det bara tre och en halv vecka till som han måste vara borta. Har vi dessutom tur kanske han kommer hem på torsdag igen eftersom hans mentor på skolan där han VFU:ar ska vara ledig på fredagen. Det innebär att vi får ännu mer mys. Ju oftare vi kan ses under de här värdelösa veckorna som han ska vara i Linköping desto bättre.

Vi kollade på två filmer i helgen också. Jag tänkte upprätthålla min tradition att recensera filmer i den här bloggen också. Det är trots allt mitt största intresse.

The Informers: Jag läste denna novellsamling av min favoritförfattare Bret Easton Ellis för något år sedan. Det är ett av hans äldre verk, men vi hade inte fått tag i den förrän då. Boken i sig är otroligt bra. Novellerna varierar från sorgliga skildringar av ungdom till mycket skrämmande skildringar av de människor som kan finnas i Los Angeles ytliga och obehagliga värld. Filmen försökte nog hålla sig till den sortens berättelser, men vävde ihop dem till en film som skildrade olika perspektiv snarare än olika berättelser. Regissören, Gregor Jordan, lyckades ganska bra med detta. Just på grund av bokens uppbyggnad inser man att det inte riktigt går att göra en film rakt av, utan en viss kreativ frihet måste infinna sig för att det ska fungera. Och ja, Jordan lyckas till stor del att göra The Informers till sin egen. Det enda som egentligen inte riktigt fungerade var stämningen. The Informers i novellsamlingsform har en intensiv men lågmäld stämning, men den översätts rätt snabbt till något lite dunklare och långsammare i filmversionen. Det är förvisso att förvänta, som sagt, då The Informers är en extraordinärt svår bok att göra film på. Därför måste jag säga att jag på det stora hela är mycket nöjd med Jordans insats. Jag skulle dock rekommendera de som är intresserade av filmen att läsa boken först. Bret Easton Ellis böcker måste läsas innan man ser filmerna baserade på dem. Annars kan man lätt missa vissa nyanser som finns i berättelserna. Detta är speciellt tydligt i filmen American Psycho, som jag allvarligt talat ifrågasätter huruvida man över huvud taget kan förstå den utan kontexten som man tillägnar sig av boken.

Drag Me to Hell: Jag är rätt lättskrämd. Därför bör jag självfallet inte titta på skräckfilmer. Trots detta gör jag det. Ofta dessutom. Drag Me to Hell är en typisk sådan film jag inte bör se. Sam Raimi (mannen bakom Evil Dead-serien och Spiderman-filmerna) lyckas i denna skräckfilm skapa en sådan atmosfär att man är livrädd rakt igenom hela filmen och hans visuella stil är brutal och mycket explicit. Jag och Niklas skrek rakt ut vid flera tillfällen när vi såg filmen, vilket är ovanligt. Jag har egentligen inte så mycket att säga om filmen mer än att om man har lust att se något som nästan får en att kissa på sig så är det här filmen man bör satsa på. Storyn, filmspråket och skådespelarna gör en mycket bra insats och Raimi skapar där igenom en otroligt bra skräckfilm. Se den (på egen risk)!

And now...

... fredagsfika!

William god-damned Shakespeare

Idag är det dags. Mina jättestudiemotiverade elever (nu lät jag ironisk, men det är faktiskt sant, de är otroligt studiemotiverade) ska få välja scener ur William Shakespeares samlade verk och spela upp dem.

Det känns lite knäppt. Det allra första de sa till mig när vi började kursen (Engelska B) var just att de ville dramatisera Shakespeare och analysera pjäserna. Jag trodde att jag hade hört fel eller drabbats av en släng schizofreni. Hörde jag rätt? VILLE mina elever engagera sig i klassisk litteratur på hög nivå? Och dessutom dramatisera sagda litetratur? Nej, det kunde ju inte stämma. Men jo, de var helt allvarliga och ville försöka göra det. Så jag lade upp det så här:

- Under den första lektionen läste vi sonetter och efter det fick de försöka skriva egna. Det gick bra, men många tog Shakespeares mer pornografiska verk till hjärtat och försökte skriva något liknande. Våldsamt roligt och de var otroligt duktiga. Jag grät en tår av lycka efter den lektionen.
- Den andra lektionen ägnades åt Shakespeare in Love. Det är egentligen inte en favoritfilm på något sätt, men den tar upp universella teman så som kärlek, könsroller och liknande. Dessutom fungerar den som en introduktion till Romeo och Julia, som senare kommer att bli aktuell. Eleverna fick sedan i uppgift att skriva en essay runt ett tema de kunde hitta i filmen. De var så duktiga när de satt och antecknade under filmens gång. Ännu en glädjetår.
- Nu är det dags för den tredje lektionen och nu ska de få börja välja egna scener att dramatisera i grupp. Det finns bra webresources de får använda för att hitta den scenen och pjäsen de vill ha. Jag är faktiskt helt otroligt uppspelt över detta. Mina fina, fina, duktiga elever.

Idioterna håller kanske inte på att vinna ändå?

Idioterna vinner

Jag kanske ska förklara namnet på min blogg. För ett tag sedan såg jag och min kära, älskade sambo serien Nathan Barley. Det är en brittisk serie som egentligen går i The Office-stuk, men med en mer samtida commentary. Hur som helst, en av huvudpersonerna där i är en högintellektuell, överbitter kultursnobb som olyckligtvis jobbar på ett livsstilsmagasin för "hippa, unga människor". Detta gör att det han skriver inte alls inriktar sig mot marknaden som han vill. Istället för att skriva djupa, politiska artiklar skriver han listor med de hetaste trenderna. En dag får han nog och skriver ett manifest som trycks i magasinet. Titeln på manifestet är just "The Idiots are Winning" och det syftar till att ge en känga åt den ytliga och tomma världen magasinets läsare lever i. Oturligt nog för honom blir detta manifest något som "idioterna" tar till sig och väljer att se som sitt eget manifest samtidigt som de fortsätter att vara idioter. Det är ibland så man kan känna. Att idioterna håller på att vinna...

Anna Anka - osäkerhet provocerar

I måndags var det premiär för ett TV-program som har upprört många i Sverige. "Svenska Hollywoodfruar" skapade mycket rabalder både i TV-krönikor och bloggar. Det är egentligen inte så underligt att folk har reagerat på det som visades, då det vi utsattes för var tre, framgångsrika (men ändå inte) kvinnor som lever som om det vore 1959 snarare än 2009. Den av de tre som verkligen kan skapat störst utslag på indignationsmätaren är Paul Ankas fru (och sexslav) Anna Anka. Anna kommer själv från Bjuv (vilket är sorgligt påtagligt i sättet hon talar engelska på) och mötte tydligen den geriatriske Paul under en fest. Hon var själv gift då, men Paul ville tydligen inte sluta flirta med henne och nu är de gifta. De har idag två barn tillsammans och Anna lever sitt drömliv. Säger hon.

Hennes liv tycks idag bestå av tre saker: konsumtion, vardagsbråk (med seriöst neurotiska undertoner) och sexslaveri. Anna har alltså verkligen lämnat Sveriges trygga vagga och landat i ett slags överdrivet Underland helt byggt på manlig överhet och utseende. Anna menar själv att valet att leva på detta vis är det bästa hon har gjort. Den könsliga jämställdheten vi strävar efter i Sverige är patetisk, menar hon. En amerikansk man kan tydligen inte ta hand om varken hem eller barn, utan duger bara till att tjäna pengar till familjen. Det är bra, tycker Anna. Istället är det alltså upp till kvinnan i hemmet att uppfostra sina barn, hålla hemmet fint och snyggt och laga mat. Problemet vi stöter på i detta uttalande är detta: Anna lagar varken mat, passar och uppfostrar sina barn eller städar. Hennes liv cirkulerar istället kring att konsumera och bråka (på både barnflicka, städerska, andra anställda, sin man och sina barn). Anna har alltså egentligen byggt upp en felaktig bild av sig själv. Hon menar att hon är den ultimata hemmafrun som både tar hand om hem och sig själv (med det menas då hennes utseende), men faktum är att Anna inte klarar av något av det.

Istället för att se på sin värld som den egentligen ser ut har hon skapat en fantasivärld där hon lever ett annat liv än det hon verkligen lever. Hon menar t.ex. att det är en kvinnas plikt att ställa upp på sex när mannen vill, för om hon inte gör det leder det till ett olyckligt äktenskap som i sin tur leder till skilsmässa. Som svensk tänker man genast: Men, Anna, är det inte så att du egentligen då lever som fånge i ditt eget liv? Och jo, det gör hon nog, men istället för att se detta väljer hon att skapa ett skal runt sig. Ett skal helt och hållet uppbyggt av osäkerhet och självkritik. Varje gång Anna har tänkt att allt inte är som det är har fantasivärlden vuxit sig större och hennes manifest kring hur kvinnor respektive män ska vara blivit starkare.

Anledningen till att vi andra då har reagerat är egentligen inte baserat på hur otroligt korkad och kategorisk hon verkar, utan snarare har vår känslor av medlidande gjort oss arga. Hon har allt, men trots det får hon oss att synd om henne och det gör oss förbannade. Anna blir själv arg av detta och svarar med att uttala sig ännu mer i media där hon attackerar inte bara Sverige utan även sina medhemmafruar. Stackars Anna Anka vars liv är så tomt att hon måste skapa en livsstil där hon egentligen lever som slav. En lyxslav, men ändå...

Ett första inlägg

Jag är definitivt av Y-generationen. Jag byter bloggar så fort jag tröttnar, jag orkar aldrig se klart på serier och jag orkar aldrig engagera mig i saker som inte direkt verkar spännande. Många ser detta som ett problem. Ja, till och med en karaktärsbrist. Faktum är dock att jag ser det som något otroligt positivt. Jag får uppleva och se fler saker än de som snöar in på enbart en sak och jag kan därför också vara mer säker i de val jag gör i livet.

However, i mitt val av blogg har min Y:ighet inte riktigt funkat. Jag har bytt adress fler gånger än jag kan räkna. Det samma gäller mailadress (även om jag nu är trogen min gmail). Jag hoppas därför att den här bloggen kommer att fastna. Att jag stanna här. Det är förbannat jobbigt att flytta runt hela tiden.

Ni är välkomna att läsa :)