Good grief

Okej, så, nu har jag arbetat i en hel termin. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå hur detta kan ha hänt. När jag tog min examen i juni tänkte jag inte ens på det faktum att nästa steg skulle vara att skaffa ett arbete. När jag sedan lyckades få den här anställningen förstod jag nog inte det helt heller. Att få ett jobb på dagens arbetsmarknad som gymnasielärare är inte helt lätt och att jag bara gick på två arbetsintervjuer och fick det andra jobbet är rätt otroligt. Jag sökte ffs bara nio jobb, vilket är väldigt lite. Men, jag lyckades och fick alltså ett jobb. Nu när jag har arbetat i ett halvår måste jag se tillbaka och utvärdera och jag kan egentligen bara konstatera en enda sak: att vara lärare är antagligen världens bästa jobb. En av mina elever frågade mig förra veckan varför man blev lärare, och jag kunde bara svara precis det jag konstaterande nyss: det är världens bästa jobb. Det är kanske också ett av de slitigaste jobben, men är none the less det bästa.

Nu är det jullov och jag sitter och chillar i min ensamhet. Niklas är på sitt nuvarande jobb och tjänar in lite brödföda och imorgon är det julafton. Livet är finemang. F-I-N-E-M-A-N-G!

Att flytta eller inte flytta - that is the question

Okej, så, idag var jag ute på språng med mina föräldrar för att kolla på lägenheter. Vi ska egentligen inte köpa lägenhet än, men det känns viktigt att hålla koll på bostadsmarknaden för att veta vad som finns. Vi kollade på en jättefin på Klosters Fälad i Lund och fyra i Malmö: en på Ribban och tre nere vid Värnhem. Två var asfina och en var kanske lite mer sådär på Värnhem. Jag insåg dock en sak under mina besök. Jag är LIVRÄDD för mäklare. De är riktigt obehagliga. Hela den där förtroendeingivande biten med de fasta handskakningarna, ögonkontakten och smilandet ger mig kalla kårar. Den enda av mäklarna som inte gav mig the heebie-jeebies var grabben i Lund. Han var t.o.m. så ärlig att han kunde tala om bristerna som fanns i lägenheten (vilket var ingen benrum framför toaletten. Bisarrt!). Jag gillade honom. Hade jag haft pengar hade jag köpt lägenheten bara för att göra honom glad. Nej, okej, egentligen inte, men han var bra.

Man inser rätt snabbt att det är olika sorts människor som bor på olika ställen. I Slottstaden (alltså Ribbanlägenheten) bor det människor som jag och min sambo. Medelklass, unga och utbildade. På Värnhem och Rörsjöstaden verkar det finnas lite blandat. En hel del artsy människor ur Malmös kulturelit verkar bo där. Det syns så tydligt på lägenheterna. Fast sen undrar jag hur många av prylarna de har framme är äkta under visningarna. Varför skulle man låta en massa Sonic Youth och Moldy Peaches-skivor ligga framme bara sådär? Människornas smak i litteratur var i alla fall genomgående dåligt. Jag tror t.o.m. vissa böcker var lånade för att impa lite. Jag har svårt att tänka mig att inbundna kopior av Brott och Straff tryckta på 30-talet ligger på de här människornas läslistor. Då är min och Niklas samling väldigt mycket bättre. So there! ;D

I övrigt kommer Niku-paku snart hem. På tisdag. Sen är han hemma för evigt. Skönt. Jävligt skönt!

Grå vardag

Niklas är inte hemma. Han är i Linköping och gör klart sin sista kurs på lärarutbildningen. Det känns rätt sucky. Speciellt eftersom jag känner mig rätt ensam i vår lägenhet och så där. Hur som helst är det snart över. Den 20e kommer han hem och då kan vi leva som vanligt igen. Det känns skönt. Väldigt skönt.

I övrigt är allt bra. Jag har roligt på jobbet och trivs med det mesta (förutom Niklassituationen, eller shituationen, som man skulle kunna kalla det).

Nothing more to report. Over and out.

Myshelg

Niklas kom hem i fredags. Det var väldigt mysigt och bra. Nu är det bara tre och en halv vecka till som han måste vara borta. Har vi dessutom tur kanske han kommer hem på torsdag igen eftersom hans mentor på skolan där han VFU:ar ska vara ledig på fredagen. Det innebär att vi får ännu mer mys. Ju oftare vi kan ses under de här värdelösa veckorna som han ska vara i Linköping desto bättre.

Vi kollade på två filmer i helgen också. Jag tänkte upprätthålla min tradition att recensera filmer i den här bloggen också. Det är trots allt mitt största intresse.

The Informers: Jag läste denna novellsamling av min favoritförfattare Bret Easton Ellis för något år sedan. Det är ett av hans äldre verk, men vi hade inte fått tag i den förrän då. Boken i sig är otroligt bra. Novellerna varierar från sorgliga skildringar av ungdom till mycket skrämmande skildringar av de människor som kan finnas i Los Angeles ytliga och obehagliga värld. Filmen försökte nog hålla sig till den sortens berättelser, men vävde ihop dem till en film som skildrade olika perspektiv snarare än olika berättelser. Regissören, Gregor Jordan, lyckades ganska bra med detta. Just på grund av bokens uppbyggnad inser man att det inte riktigt går att göra en film rakt av, utan en viss kreativ frihet måste infinna sig för att det ska fungera. Och ja, Jordan lyckas till stor del att göra The Informers till sin egen. Det enda som egentligen inte riktigt fungerade var stämningen. The Informers i novellsamlingsform har en intensiv men lågmäld stämning, men den översätts rätt snabbt till något lite dunklare och långsammare i filmversionen. Det är förvisso att förvänta, som sagt, då The Informers är en extraordinärt svår bok att göra film på. Därför måste jag säga att jag på det stora hela är mycket nöjd med Jordans insats. Jag skulle dock rekommendera de som är intresserade av filmen att läsa boken först. Bret Easton Ellis böcker måste läsas innan man ser filmerna baserade på dem. Annars kan man lätt missa vissa nyanser som finns i berättelserna. Detta är speciellt tydligt i filmen American Psycho, som jag allvarligt talat ifrågasätter huruvida man över huvud taget kan förstå den utan kontexten som man tillägnar sig av boken.

Drag Me to Hell: Jag är rätt lättskrämd. Därför bör jag självfallet inte titta på skräckfilmer. Trots detta gör jag det. Ofta dessutom. Drag Me to Hell är en typisk sådan film jag inte bör se. Sam Raimi (mannen bakom Evil Dead-serien och Spiderman-filmerna) lyckas i denna skräckfilm skapa en sådan atmosfär att man är livrädd rakt igenom hela filmen och hans visuella stil är brutal och mycket explicit. Jag och Niklas skrek rakt ut vid flera tillfällen när vi såg filmen, vilket är ovanligt. Jag har egentligen inte så mycket att säga om filmen mer än att om man har lust att se något som nästan får en att kissa på sig så är det här filmen man bör satsa på. Storyn, filmspråket och skådespelarna gör en mycket bra insats och Raimi skapar där igenom en otroligt bra skräckfilm. Se den (på egen risk)!

And now...

... fredagsfika!

William god-damned Shakespeare

Idag är det dags. Mina jättestudiemotiverade elever (nu lät jag ironisk, men det är faktiskt sant, de är otroligt studiemotiverade) ska få välja scener ur William Shakespeares samlade verk och spela upp dem.

Det känns lite knäppt. Det allra första de sa till mig när vi började kursen (Engelska B) var just att de ville dramatisera Shakespeare och analysera pjäserna. Jag trodde att jag hade hört fel eller drabbats av en släng schizofreni. Hörde jag rätt? VILLE mina elever engagera sig i klassisk litteratur på hög nivå? Och dessutom dramatisera sagda litetratur? Nej, det kunde ju inte stämma. Men jo, de var helt allvarliga och ville försöka göra det. Så jag lade upp det så här:

- Under den första lektionen läste vi sonetter och efter det fick de försöka skriva egna. Det gick bra, men många tog Shakespeares mer pornografiska verk till hjärtat och försökte skriva något liknande. Våldsamt roligt och de var otroligt duktiga. Jag grät en tår av lycka efter den lektionen.
- Den andra lektionen ägnades åt Shakespeare in Love. Det är egentligen inte en favoritfilm på något sätt, men den tar upp universella teman så som kärlek, könsroller och liknande. Dessutom fungerar den som en introduktion till Romeo och Julia, som senare kommer att bli aktuell. Eleverna fick sedan i uppgift att skriva en essay runt ett tema de kunde hitta i filmen. De var så duktiga när de satt och antecknade under filmens gång. Ännu en glädjetår.
- Nu är det dags för den tredje lektionen och nu ska de få börja välja egna scener att dramatisera i grupp. Det finns bra webresources de får använda för att hitta den scenen och pjäsen de vill ha. Jag är faktiskt helt otroligt uppspelt över detta. Mina fina, fina, duktiga elever.

Idioterna håller kanske inte på att vinna ändå?

Idioterna vinner

Jag kanske ska förklara namnet på min blogg. För ett tag sedan såg jag och min kära, älskade sambo serien Nathan Barley. Det är en brittisk serie som egentligen går i The Office-stuk, men med en mer samtida commentary. Hur som helst, en av huvudpersonerna där i är en högintellektuell, överbitter kultursnobb som olyckligtvis jobbar på ett livsstilsmagasin för "hippa, unga människor". Detta gör att det han skriver inte alls inriktar sig mot marknaden som han vill. Istället för att skriva djupa, politiska artiklar skriver han listor med de hetaste trenderna. En dag får han nog och skriver ett manifest som trycks i magasinet. Titeln på manifestet är just "The Idiots are Winning" och det syftar till att ge en känga åt den ytliga och tomma världen magasinets läsare lever i. Oturligt nog för honom blir detta manifest något som "idioterna" tar till sig och väljer att se som sitt eget manifest samtidigt som de fortsätter att vara idioter. Det är ibland så man kan känna. Att idioterna håller på att vinna...